Sakta dör vi alla, det vet vi.. Rätt äckligt att tänka på att ALLA människor som man ser i t.ex. stan kommer att dö någon gång.. Att man ens får sådanna tankar? Att jag får..

Men jaja.. Jag har blivit så himla lat, eller lat? Jag vill ju, men jag har ingen energi för något. Jag har ingen kraft, inget motiv, ingenting - musik?.
Jag undrar varför? Det känns inte som om att jag bara släpar min väska fram och tillbaka, utan mig med. Jag vill inte, men tvingar mig själv... Jag har också slutat bry mig. Vad händer med mig?

Jag har lämnat en svenska uppgift som får mig säkert att framstå som en psykopat, det märkte jag efter att jag lämnat in den.. Handlade om en person som dödade, i sina tankar, på ett annorlunda sätt för att han störde sig på sliskiga 50-åringar som tittade äckligt på fjorton åringars bakdel och fantisera samtidigt som ett leende kom. Jag skrev; för att det fanns i min fantasi. Så, att tänka sig; hur han läser min uppsatts och sen tar han sakta bort pappret ifrån sig och säger långsamt: "okeeej... (freak)"

Men det där är bara rök. Det jag undrar över mest nu är; "Vem är jag?" - Jävla skit..

En sak jag gjorde i måndags var att jag skrev en dikt som jag faktiskt blev nöjd med. Den kommer jag skriva här senare för att minnas, för fan heller kommer jag spara "Kalender 2009", där jag skrev den i Anteckningar under långa håltimmen vi fick.

Jag tror att stämmningen jag får är på grund av vädret, mörkheten och slasket. Vart är det vita?