När rädslan tar över och panik känslan strömmar över dig så mycket att du känner hur bloder strömmar runt omkring dina ådror, från hjärtat till ben och armar.
Allt är varmt, förutom dina händer som är iskalla. Du använder dem för att svalka dig. Men ingentingen kan stoppa denna känsla!

Du undrar varför du reagerat så som du gör? Du frågar dig själv samtidigt som du bara låter allting sakta tystas ner. Du hör inte vad dem säger, du tänker bara på en och samma sak; det som orsakade din rädsla.

Då det du är rädd för sakta går sin väg, så känner du lättnad.

Efter fem långa minuter saknar du samma känsla! Du vill ha tillbaka det!

---

Why is this still happening to me?
What have I've done to deserve it?
Do you want me to suffer?

Finding a diamant ring in the ocean might be easier than I thought!

Tack till förslaget för filmen, riktigt vacker! Efter Braveheart kommer 500 days of Summer! Jävligt fin film, tyvärr var slutet irriterande! Sista minuten borde bara klippas bort så är den PERFEKT!
Jag har lärt mig massor idag fastän jag bara varit i en och samma plats.

---

Min kompis frågar varför jag är så? Han kom hem till mig och såg min MSN-konversation. Han sa: "Varför? Varför skriver du inte - Hej, vad gör du?, du ska alltid skriva "hur är livet?"

Det han menar är att jag alltid komplicerar saker och ting. Jaha..? Vart går man för att fixa det problemet?

---

Dark, dark night,
Silence me with your cold winds
Make me wonder why.
Make me think, think how
Will the pain look for a place, high above myself?

When you're happy and your on the end of the road.
You lost your sense of control, will you think the faith will end you?
What do your mind tell you about the past?
If you try to live on your own, when you both walks different directions.
Try not to forget, that in my mind
You are someone.
Make no sense
Lost my control

Hur startar man på ett smidigt sätt? Det är ju ganska svårt när man inte har en sak att skriva om...
Men jag ska skriva minst en sida av min bok idag;

Jag vaknar av ljudet från min pappa skrik, han vill att hela familjen ska vakna 11:28 för att sedan ta oss till Nynäshamn för att visa oss något. 7 timmar har jag sovit, precis som en vanlig vardag. Jag har lite huvudvärk och kan knappt öppna ögonen. Jag reser mig ändå, tar på mig shorts och går mot köket för att visa, här är jag.
- Godmorgon säger mamma.

Jag kollar runt i köket där de äter, analyserar situationen en aning för länge.. Halvsover stående och sedan frågar mamma vad jag håller på med, varför sätter jag mig inte och äter med dem?
Jag går ut utan ett ord, går till toaletten och tvättar ansiktet. Helvetet vad trött jag är.
Jag försöker övertala stora systern att vakna, tänkte göra bacon till henne som jag lovat dagen innan. Hon väljer att sova vidare, så istället gjorde jag åt mig och till lillasystern.

Efter ett par timmar, då jag uttryckt mina känslor med gitarren och spelat Marilyn Mason's version av Sweet Dreams och sjungit till den så bestämmer jag mig för att duscha. Duschade slut på varmvattnet som fanns kvar efter min pappa.


Då tiden passerat och jag gjort ett par meningslösa, men ändå meningsfulla saker så ska vi iväg. Jag får köra hela familjen, jag kör rätt bra tycker jag.
Mamma lyckas dumförklara mig när min pappa sa att jag skulle svänga vänster då en rondell kom.

- Du ska åka runt rondellen innan du svänger vänster, säger mamma.
Jag kör utan att svara, men blir irriterad efter tre långa minuter och svarar,
- Mamma, skulle jag verkligen köra runt rondellen? med en sarkastisk ton
- Håll käften och kör säger pappa då han märker att jag käftar emot mamma.

Jag kör och tiden passerar, jag tänker på annat...
Dagen går och kvällen kommer, vi är hemma klockan 18:58.


Efter att ha ändrat alla planer inför kvällen, så är jag nu här , skriver detta och funderar för mig själv "vad kommer hända under sommaren den här gången?"
"Undrar vad hon gör nu? Sover hon?"

---

When I am fine you're mine
I like to find you, when I have you in my mind

You make me go to the side
Where I need to hide
So I don't mind, when I go blind

Play with me for a while
I can not be such wild,

without you i feel pain

Sakta dör vi alla, det vet vi.. Rätt äckligt att tänka på att ALLA människor som man ser i t.ex. stan kommer att dö någon gång.. Att man ens får sådanna tankar? Att jag får..

Men jaja.. Jag har blivit så himla lat, eller lat? Jag vill ju, men jag har ingen energi för något. Jag har ingen kraft, inget motiv, ingenting - musik?.
Jag undrar varför? Det känns inte som om att jag bara släpar min väska fram och tillbaka, utan mig med. Jag vill inte, men tvingar mig själv... Jag har också slutat bry mig. Vad händer med mig?

Jag har lämnat en svenska uppgift som får mig säkert att framstå som en psykopat, det märkte jag efter att jag lämnat in den.. Handlade om en person som dödade, i sina tankar, på ett annorlunda sätt för att han störde sig på sliskiga 50-åringar som tittade äckligt på fjorton åringars bakdel och fantisera samtidigt som ett leende kom. Jag skrev; för att det fanns i min fantasi. Så, att tänka sig; hur han läser min uppsatts och sen tar han sakta bort pappret ifrån sig och säger långsamt: "okeeej... (freak)"

Men det där är bara rök. Det jag undrar över mest nu är; "Vem är jag?" - Jävla skit..

En sak jag gjorde i måndags var att jag skrev en dikt som jag faktiskt blev nöjd med. Den kommer jag skriva här senare för att minnas, för fan heller kommer jag spara "Kalender 2009", där jag skrev den i Anteckningar under långa håltimmen vi fick.

Jag tror att stämmningen jag får är på grund av vädret, mörkheten och slasket. Vart är det vita?