Det finns alltid den här dagen för alla, då vi tänker varför, hur och när om livet. Frågor som vad den betyder för dig, varför den är så mot dig, varför du gör som du gör och andra vardags grejer. Man tänker på framtiden och allt det där när man är i tonåren.. Men....

...Jag fick precis höra att man inte ska ta livet så seriöst, man kommer inte ut ur det levande.


All snack om att man inte kan förändras och sådant... Jag tror verkligen inte att man är samma person som man var igår. Man bygger på, förändrar eller tar bort saker från sitt personlighet. Saker ändrar.

Detta är vad man lär sig: Det finns en stjärna (det är du), över den är det dimma (det är vad du tror om dig själv = skit som förstör för stjärnan att glänsa), och över dimman finns mer saker som förstör... Så dimman och det som är över dimman kan förändras när du är med något speciellt (ändrar miljö), alltså du blir snällare, elakare eller något sådant. Men sen sakta byggs på igen och blir detsamma... Så du är alltid den du är. SÄGER DEM!

Jag tror att du är stjärnan, och över stjärnan finns dimman, det du tycker om dig själv. Lyckas du få bort dimman är du dig själv med andra ord och "lyser av självförtroende!". Men jag tror att du förändras för varje dag. Du kan vara den snällaste personen i din miljö ett år, och nästa vara en helt annan. Sen att folk förväntar sig att du är den snälla igen där.. Det vet jag inte, tror den kan försvinna beror på vad du har varit med om.

Varför tror jag att man förändras? Jo för att personligheten man får, när byggdes den? När man var ung.. Men vem bestämmer att den slutar skapas bara för man är över 18? Jag tror den slutar tills man är död.

Men egentligen, vem fan bryr sig... Måste sluta tänka så onödigt. Internet suger..

---

Jag vill flytta bort, jag vill leva på mitt sätt. Ehhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh?